andiiex

För lite mer än en månad, den 3 September, sedan fick min farfar en stroke och blev väldigt dålig. Han var förlamad i halva kroppen och kunde inte göra någonting, inte ens äta. När min mamma berättade detta för mig så grät jag, men jag var så glad att han levde och fick bra vård på sjukhuset. Hans tillstånd gick upp och ner, varannan dag och varje gång något positivt hade hänt så höll jag fast vid det. Jag var även otroligt glad att jag en vecka tidigare hade hälsat på min farfar och farmor för att ge dem blommor. Jag gjorde samma sak för min mormor och hennes man, detta för att jag hade fått för mig att jag måste ta vara på tiden med mina äldre, detta i förebyggande syfte ifall det värsta sker, dock trodde ingen att farfar skulle vara den som försvann först.
         När jag nästa gång var i Enköping så åkte jag och pappa för att hälsa på farfar på lasarettet, men han sov och vi ville inte väcka honom. Så vi stod i dörröppningen och kollade på honom i någon minut, innan vi gick där ifrån. Jag har aldrig sett min farfar så ynklig som jag gjorde då, han har alltid varit den glada och den kryaste av mina mor- och farföräldrar. Tårarna var på väg upp även här, men jag visste att detta måste vara dubbelt så jobbigt för min pappa, så jag höll dem inne. Jag hälsade även på farmor som precis som jag höll fast vid det positiva. Vi hoppades bara på att han skulle kunna äta igen, så han kan klara sig. Om han skulle sitta i rullstol i fortsättningen det brydde vi oss inte om, så länge han kunde äta! Det sista jag hörde om farfar var att han hade börjat vicka på tårna på den förlamade sidan och sedan även att han vickade på foten, när jag hörde detta så hade jag en förväntning att farfar skulle bli frisk igen.
           Det fanns ingen som helst mental förberedelse för samtalet som jag fick i torsdags, den 17 Oktober, exakt 16.42. När jag såg att det var min pappa som ringde, så tänkte jag "Va konstigt, han brukar inte ringa. Det måste vara om farfar, eller nej, det är det nog inte." När pappa sa att farfar hade dött på morgonen så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag stirrade på Erik och brast ut i sådan gråt så jag knappt kunde andas. Samtalet med pappa varade i exakt 56 sekunder och jag fick nog bara ut några ljud förutom snyft och min hyperventilerade andning innan han la på. Jag vet inte om han la på för min skull eller hans egen, kanske bådas. Erik satt och kramade om mig på sängen tills jag slutade gråta, men jag kunde inte tala om det utan att bli tårögd. När jag skulle sova så fick jag lov att börja lyssna på musik eller podcast annars tänker jag för mycket och blir tårögd, detta gör jag fortfarande.
          Men efter beskedet så grät jag inte mer, ända tills jag skulle träffa farmor någon dag därefter... Detta var nog det värsta jag någonsin varit med om. Jag fick lov att skylla på att hunden behövde ut, sen gick jag ut i skogen och grät. Jag visste att möta farmor skulle vara det jobbigaste, men även här så fanns det nog ingen mental förberedelse för mötet. En avlägsen sanning om att farfar var borta blev helt plötsligt en grym verklighet.